Varför har jag alltid så bråttom? Känner jag något vill och borde jag säga det, visst. Men får jag inte tillräckligt med gensvar borde jag väl vänta lite... Vänta, detta ständiga vänta. Jag blir frustrerad över att inte hålla i alla trådarna själv.
Det är det här med att säga att man vill vara med varandra jämt, är det då inte samma sak som att älska varandra? Det hoppas jag verkligen.
Jag känner att jag drar mig tillbaka lite, jag känner mig utelämnad. Helt plötsligt tänker jag mig hur det skulle vara utan honom, tänker att jag klarar mig, att det inte skulle bli så stor skillnad... Överlevnadstaktik, hah.
Jag är ovan vid att inte känna mig säker. Speciellt efter att ha varit tillsammans med någon i flera år som jag nästan aldrig kunde föreställa mig skulle göra slut med mig. Det låter väl som en bra känsla, men den var också kvävande. Kanske kommer den här osäkerheten göra mig gott?
No comments:
Post a Comment