Klaustrofobi

Jag bollar med tanken på hur länge jag kan låta bli att säga att jag är kär i honom. Han hade kallat mig sin flickvän. Och ja, det var för att avvärja ännu en uppraggning, men likt förbannat kände jag mig upptryckt i ett hörn på en sekund. Det var nog första gången jag känt att han varit klängig på riktigt.
Det är inte klängigt att vilja kalla mig sin flickvän. Han är ju kär i mig, vi pratar hela tiden, gullighetsfaktorn är på en nivå som skulle fått mig att spy av avundsjuka några månader tidigare (i vad som känns som ett helt annat liv).

Kyss

Jag vet inte när det började. Men jag vet att jag tänkte att "Om jag bara får kyssa en person till i mitt liv, vem skulle jag välja?". Hans namn tusen gånger i min hjärna.
Och jag kysste honom.

Inte ha

Kan inte låta bli att gråta när vi ses. Det är knäckande när hans röst tystnar till en viskning, tårarna kommer upp för snabbt och han inser igen. Han har inte mig, jag har valt att inte ha honom.