Jag är inte lämnaren längre

Nuförtiden förstår jag en massa låttexter jag önskar att jag inte förstod. Och varje natt när jag inte kan somna, och varje morgon när jag vaknar, undrar jag hur jag ska komma tillbaka från det här. Han vill ha mig nu... Men ett tag visste han inte.
Ingen har någonsin sagt till mig tidigare att de varit osäkra. Jag har alltid varit lämnaren.
Nu undrar jag bara hur länge han kommer stå ut. Ibland undrar jag om jag kommer det.

Testing, testing

Men vad fan. Jag hatar att jag gör såhär. Testar dig. Jag hatar att jag inte vågar höra av mig lika ofta som jag vill, att jag inte skriver långa mail eftersom du liksom inte... svarar längre. Tror du att jag skriver dom för att jag tycker att det är kul att bara skicka ut dom i sajberrymden, och sen inte ens veta om du läst dom, om dom gjorde dig glad, om du känner likadant?
Ensam i sajberrymden. Du har inte mig automatiskt, satt i sten, bara för att jag tycker om dig så mycket. Den här sitsen vi sitter i kräver gemensam ansträngning. Please.

Inte säker

Varför har jag alltid så bråttom? Känner jag något vill och borde jag säga det, visst. Men får jag inte tillräckligt med gensvar borde jag väl vänta lite... Vänta, detta ständiga vänta. Jag blir frustrerad över att inte hålla i alla trådarna själv.
Det är det här med att säga att man vill vara med varandra jämt, är det då inte samma sak som att älska varandra? Det hoppas jag verkligen.
Jag känner att jag drar mig tillbaka lite, jag känner mig utelämnad. Helt plötsligt tänker jag mig hur det skulle vara utan honom, tänker att jag klarar mig, att det inte skulle bli så stor skillnad... Överlevnadstaktik, hah.
Jag är ovan vid att inte känna mig säker. Speciellt efter att ha varit tillsammans med någon i flera år som jag nästan aldrig kunde föreställa mig skulle göra slut med mig. Det låter väl som en bra känsla, men den var också kvävande. Kanske kommer den här osäkerheten göra mig gott?

New shit

Det påminner om tidigare. Om väntan, om att känna att man är så mycket mer angelägen. Men då förvånar han mig, och jag inser att det här är nytt. Vi ger varandra tunghäfta. Jag vill dricka en massa öl, vin eller vad som helst, och bara hänge mig åt den här känslan.

Klaustrofobi

Jag bollar med tanken på hur länge jag kan låta bli att säga att jag är kär i honom. Han hade kallat mig sin flickvän. Och ja, det var för att avvärja ännu en uppraggning, men likt förbannat kände jag mig upptryckt i ett hörn på en sekund. Det var nog första gången jag känt att han varit klängig på riktigt.
Det är inte klängigt att vilja kalla mig sin flickvän. Han är ju kär i mig, vi pratar hela tiden, gullighetsfaktorn är på en nivå som skulle fått mig att spy av avundsjuka några månader tidigare (i vad som känns som ett helt annat liv).

Kyss

Jag vet inte när det började. Men jag vet att jag tänkte att "Om jag bara får kyssa en person till i mitt liv, vem skulle jag välja?". Hans namn tusen gånger i min hjärna.
Och jag kysste honom.

Inte ha

Kan inte låta bli att gråta när vi ses. Det är knäckande när hans röst tystnar till en viskning, tårarna kommer upp för snabbt och han inser igen. Han har inte mig, jag har valt att inte ha honom.

Satsa?

Att orka satsa eller inte. All tyngd på mina axlar, och de må vara starka men det här är för mycket. Varje dag slits jag mellan kåthet och våldsam tristess. Ett förhållande är ingen dans nej, men är jag inte för ung för att stanna kvar för trygghet? Våra bästa relationssamtal är dom där det känns som att han känner samma som mig, och att vi borde skiljas i bästa samförstånd. Men sen inser jag alltid att det inte alls var det han menade.
Om jag satsar då? Om jag försöker få det bra igen. Om jag inte drar mig undan, utan kastar mig rakt ut. Orkar jag ens. Mycket har varit fantastiskt, men mycket har varit svårt också.

Inga procent

Varför blir mina fyllor misslyckade; jo, allt funderande dränerar mig på all slags lust och glädje. Jag kommer inte ens undan då. Inga procent hjälper mig nu.

Krokben

Lägger jag krokben för mig själv? Kastar jag bort det bästa jag har, kommer jag ångra mig i alla mina dagar? Det finns tyvärr bara ett sätt att få reda på det; empiriska studier.

Stormen

När man tror att stormen bedarrat är det irriterande att finna att man i själva verket bara befann sig i stormens öga, och att vindarna börjar blåsa hårt igen.

Lämna tungan

Jag är inte sann. Fylleångesten. Jag har ingen aning om vad jag håller på med. Att tänka "det här borde jag nog inte säga", och låta orden lämna tungan innan man tänkt klart tanken.
Jag är ett äckel.

Saker kommer fram, känslosvall. Jag har ingen fast punkt.

Kilon

Jag fick ventilera. Tiotusen kilo lyftes från mina axlar. Jag tror att jag valde rätt person att fylleviska med.

Är det här hållbart? Ett tag trodde jag att jag var rädd för att vara singel, men så är det inte. Jag skulle trivas med att bo ensam. Det otäcka: jag måste räkna med att han kommer försvinna helt ur mitt liv, det måste vara min utgångspunkt. "Fortsätta vara vänner", som om det någonsin fungerat för mig.

Tillägg

Jag ligger i timmar och drömmer. Jag spelar upp scenarion; vardagliga med tillägg, fortsättningar på försiktiga beröringar. Men varför? Det är inget jag egentligen vill.

Mums

Det sexigaste som finns: någon som är riktigt jävla bra på det dom gör.

Stopp

Igår tänkte jag att jag har inbillat mig allt. Det är bra, det går bra, det rullar på.
Men så fort jag kommer till "det rullar på", så vill jag hoppa av.
Åtminstone stanna ett tag, kliva ur vagnen, undersöka omgivningen. Se om det här kanske är mitt stopp.

+-

Jag har börjat smyggråta. Ibland bakom dataskärmen, ibland bredvid en sovande man.

Plussidan: jag vet allt om honom.
Minussidan: jag vet allt om honom.

Skräcken

Jag är rädd för den här bloggen.
Rädd för våren, rädd att behöva något nytt.

Hemlis

Jag har just skapat en hemlighet.